Rapport från min expedition till vildmarken

Kära systrar och bröder, vördade kolleger!

Jag hafver nu återvänt från min expedition till den ödemark som angränsar till den finska Lappmarken. Efter att ha förtärt en därstädes införskaffad matsäck omfattande lokal fisk (salmo trutta) och jordpäron, besökte jag den för oss alla så kära Kvarnen. Förfriskad till min lekamen av min expedition vandrade jag runt den alltid lika vackra Metviken. Där i dimman författade jag i andom dessa rader till er, kära bröder och systrar, som jag nu plitar ner. Mången av eder hafver tidigare upplevt vilken inverkan ödemarken hafver på var och en av oss. I seen hur förfriskande en dylik resa kunde ha inverkat också på er!

Om färden dit finnes icke mycket att förtälja. Jag härbärgerades i Haapavesi hos en väninna från skoltiden. Emedan hon var upptagen å kvällen, hade jag möjlighet att fördjupa mig i de handlingar jag medbringat på min expedition. Tidigt nästa morgon anträdde jag ånyo färden och hann med en kort recognosceringstur å skidor i skymningen. Jag hann också upptäcka ett svart, smäckert och glänsande fordon av märket Jaguar, men ingen ägare stod att se, som kunnat trösta en stackars enka.

I gryningen nästa dag anlände en studiekamrat med fru, med vilken jag ånyo begav mig ut i vildmarken. Vi togo med oss matsäck, som vi åto i en liten stuga mitt i skogen. En gemytlig man i våra år underhöll oss där. Där hörde vi att trenne män varit ute efter ulven, vars spår setts i trakten, men vi voro alls inte rädda . Vi lovade tala hela tiden för att hålla ulven på avstånd, vilket inte alls var svårt.

Under vår skidtur råkade jag ut för ett missöde: vid ett försök att rätta till min halsduk stupade jag raklång och slog de mest utstickande delarna, dvs. min näsa och en symmetrisk kroppsdel jag av prydhetsskäl inte nämner här. Den förra knakade vid fallet och bär ännu spår av detsamma men den senare kroppsdelen, mjuk som den är, förblev oskadd.

Efter att ha skidat halvtannan mil voro vi redo för ett bastubad. Därpå anrättade jag på lokalt vis en gryta på ren, vilken vi förtärde med ett utsökt rödvin från sydligare länder. Också starkare drycker hade funnits att tillgå, men de hade kanske inte varit passande för en dam.

Mina gäster gavo sig av tidigt nästa morgon och jag kunde nu skida obehindrat. Jag valde samma sträcka och blev nu vänligt mottagen i den lilla stugan av samme man som skött den dagen innan. När jag kom dit var jag drypande våt. Där fick jag ta av mig alla plagg på överkroppen och byta till torra. Mannen bad mig stanna tills jag var torr, vilket jag också gjorde. Vi hade en trevlig liten tête à tête. Han bad mig ävenledes komma dit på sommaren och plocka svamp, men jag tror att det finnes svamp på närmare håll.

Efter att ha skidat samma sträcka som dagen innan, smakade bastubadet och den lokala fisken. Sedan kunde jag i fred läsa igenom de handlingar jag tagit med mig och nöjd gå till kojs strax efter klockan tio.

På söndagsmorgonen återstod så städningen och hemfärden. Vägen var nästan tom ända till Karleby och jag kunde piska mina hästar till en prestation som heter duga. När jag startade, visade termometern på hela -27.5 grader. I Karleby hade termometern fallit till nollstrecket. De mötande ekipagen kastade träck på mitt fordon, vilket försvårade färden. Ack, vad jag saknade er, mina Vasagossar! Jag hade er i mina tankar hela vägen från Karleby stads portar till mitt eget stall. Saken var den, att den lilla tingest, som jag i folkmun hört kallas för ”pisspojtjin” (filius urinatus), sade upp sitt kontrakt. Fastän jag hur tryckte på spaken, kom ur honom inte en droppe. Här skulle det ha behövts en manlig hand, som av naturliga skäl är vanare att handskas med en dylik tingest! På en haltplats i Karleby frågade jag en man ur allmogen till råds (hans allmogeursprung syntes på klädespersedlarna och på hans tungomål, som jag knappast förstod mera av än att det var från den svensk-österbottniska sletten). Han visste inte heller råd, men uttryckte sin beundran över mitt fordon, särskilt det stora antalet hästar. Hans färdmedel var också av betydligt äldre modell. Det var med stolthet jag fortsatte färden! Jag fick ännu stanna tre gånger för att rengöra min vindruta, sista gången nästan innanför vår kära stads gränser, nämligen i Smedsby! Lycklig återvände jag hem efter en färd på vid pass sex och en halv timme.

Ehuru jag var ensam, var färden lyckad. Visst saknade jag er, mina kära kolleger, men i gengäld för ert sällskap fick jag njuta av mitt eget. Trots detta säger jag: skola vi icke, när vintern härjar som värst, igen TILLSAMMANS söka oss upp till de nordligare delarna av vårt land för att där tillbringa några oförglömliga dagar?

Jag sänder systerliga hälsningar och förblir eder för evigt

Lena